Insomnia

På sistone har jag haft väldigt svårt att somna på kvällarna. Jag är trött och går och lägger mig i vanlig tid, ligger och pratar lite med H en stund eller läser en bok, släcker lampan och sluter ögonen.

-

Jag hör hur H:s andhämtning blir tyngre när han somnar. Jag vänder på mig, vänder igen, och igen. Försöker hitta en bekväm ställning. En lätt ångest smyger sig på när jag böjar känna igen symptomen.

-

Jag vänder mig för femtielfte gången och suckar irriterat för mig själv. Dristar mig till att titta på klockan och konstaterar att jag legat och försökt somna i snart två timmar.

-

H svänger sig i sömnen och drar halft av mig täcket. Irriterat drar jag det tillbaka med kraft, vilket gör att H vaknar till halft och mumlar något obegripligt medan han tar tillbaka sin del av täcket.

-

Jag kan fortfarande inte somna. H börjar snarka. Jag försöker bortse från det, men varje andetag, varje öronbedövande ZZZZZZZZZzzzzzzz växer tills jag tror jag ska explodera. Jag skakar honom försiktigt och hoppas att han ska sluta. Ingen reaktion. Skakar lite hårdare. Enda svaret jag får är ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ. Jag buffar till honom ordentligt och han undrar yrvaket vad det handlar om. "Du snarkar!" H skrattar till, vänder på sig och somnar om.
Snarkandet upphörde i alla fall för stunden.

-

Ångesten blir bara värre och värre när jag tänker på hur trött jag kommer att vara halv 7 i morgon.

-

Väckarklockan ringer och jag slår yrvaket upp ögonen. På något vis somnade jag tydligen i alla fall till sist, men kroppen känns mörbultad och jag skulle behöva stoppa in schampoflaskorna i ögonen i duschen för att hålla dem uppe.