Nu på eftermiddagen tog jag bilen in till stan bara för att få nöjet att gå i lite affärer. Ni vet, inte sådär att man absolut måste köpa något, utan bara för att det är roligt att gå runt och titta på olika saker. Ingen brådska och ingen panik - till skillnad mot många andra som var ute idag.
Sen kände jag att det började vara dags för en liten paus. En paus med smörögabulle och en kaffekopp på Görans konditori. Jag älskar Görans konditori, de har dom absolut i särklass godaste bakverken jag vet.
Sen är det så skönt att bara sitta där, ensam i lugn och ro, och få titta på allt folk som rusar förbi.
Jag föreställer mig, att om jag vore författare så är det just hit jag skulle gå för att skriva. För att inspireras av de andra människorna. Som de äldre finska herrarna som satt vid bordet bredvid och talade om allt från vädret till världspolitiken, eller kvinnan med barnvagnen, eller mannen som såg ut som en riktig buse, bredaxlad, skäggig och piercad, men som hade det allra hjärtligaste leendet och såg verkligt själaglad ut.
Och medan jag satt där och iaktog människorna omkring mig, samtidigt som jag njöt av bullen och kaffet, drabbades jag av en djup och sällsam julefrid.
Plötsligt hade jag inte den minsta lust att gå in i fler affärer med stressade människor, både juicepaketet och tejprullen jag skulle ha finns nog kvar nästa gång. Så jag tackade så mycket för den utsökta bullen, satte mig i bilen och körde hem med ett stort leende på läpparna.
Och det gjorde inte längre något att snön som kom igår redan smält bort, eller att morgondagens lektioner håller på ända till kl 17.
