Av någon anledning blir jag alltid lika förvånad när jag hör någon som pratar närpesdialekt i skolan. Tänk att det finns andra närpesbor här också och inte bara jag!
Jag har blivit så van att nästan bara höra finskspråkiga elever runt mig att bara svenska är en ovanlighet att höra. Tänk då när man hör närpesiska!
Det är ju nästan som om en bit av hemma har ramlat ner i skolan, trots att jag inte har en aning om vem denna närpesdialekttalande person är.
Jag märker till min stora förskräckelse att jag har börjat känna mig en aning "bonnig" när jag talar närpes med mina klasskamrater. Det är något med de tjocka l:en... jag vet inte..
Men misströsta icke, jag vänder aldrig ryggen till mitt mordersmål!
Varje "språk" har sin plats i tillvaron! Visst är det fint att kunna tala en dialekt! Och lika fint att kunna ett standardspråk också!
SvaraRadera