Men nu, nu börjar det så småningom kännas som om vi skulle gå mot lite juligare tider! Broder kom här om dagen och bad mig hjälpa honom göra lite julgodis som hans klass ska sälja på julöppningen i Näsby i helgen. Visst, det kunde jag. Riktigt trevligt hade vi också.
(lånar bilderna av mor här nu)
Det blev en gammal favorit - Leilas Rocky road.
Konstaterade för ett tag sen att det börjar vara detdär vinterljuset ute nu om dagarna. Ni vet, dedär bleka ljuset när solen står som högst strax ovanför trädtopparna. Det mörknar mer och mer om dagarna nu, och jag måste säga att jag älskar det. Det och kölden. Äntligen har vi fått lite frost, dendär ljuvliga känslan när det frasar så härligt när man går i fruset gräs. Ett glittrande täcke över marken. Självklart går det ju inte upp mot snö, men ändå.. det är en bra början.
Missförstå mig rätt här. Det finns ingen som älskar sol och sommar mer än jag. Men jag tror det är något med vårt nordiska arv som gör att vi behöver mörkret. Få en chans att lugna ner lite. Landa i oss själva.
Oj, blev ett mer filosofiskt inlägg än vad jag tänkt mig. Men men, så kan det gå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar