Efter Tomatkarnevalens värme under helgen har jag drabbats av en slags melankolisk känsla. En känsla av att sommaren börjar lida mot sitt slut. Ett uns av höst i vinden.
Kanske har det gråa vädret hjälpt till. Visserligen har det varit ganska varmt, runt 20 grader, men ändå. Grått väder är alltid grått väder. Och de senaste två dagarna har det passat oerhört bra till mitt humör.
Jag började fundera över anledningen till denna känsla. Det är ju trots allt bara början på juli ännu. Och sedan, när vinden smekte mitt ansikte igen, slog det mig. Hade det inte varit för vinden hade jag inte haft dessa olycksbådande höstkänningar. För anledningen till dem fanns i vinden. En doft. En doft av säd.
Visserligen står årkarna ännu gröna, men nu har det börjat dofta om dem. Och säden som växer på dem kommer snart att mogna och skördas. Och när de första tröskorna börjar synas på årkarna. Ja, då kan väl ingen påstå att hösten inte har kommit.
(Och för att nu ingen ska gå riktigt i taket här nu; Jag vet att det är långt till hösten. Jag vet att det är sommar. Och tror eller ej, hösten är faktiskt min favoritårstid. Men i år vill jag inte att det ska bli höst. Jag vill inte tillbaka till skolan, jag vill bara få vara ledig och fri (så ledig och fri man nu kan bli när man har ett sommarjobb med mina arbetstider). Jag känner mig lite som Ronja, som bara tänkte på hösten hela sommaren hon och Birk bodde i björngrottan. Samtidigt som mitt förnuftigare jag tjatar med Birks röst: "Det är ju sommar nu!")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar